Spår

"Mitt i novembermörkret öppnas dörrar till minnen jag förträngt och kapslat in. De väller över mig och intar hela mig, det blir svårt att andas".

Jag får städa bort spår av ett annat liv, jag finner dem överallt. En garderob ska rensas, städas och göras om. Jag lyfter ut skivorna och röda cirklar lyser i mina ögon. Jag förstår efter en stund vad de där cirklarna kommer ifrån, de är dubbla med lite räfflade kanter. Avtryck från vinflaskors bottnar. Jag får svårt att andas, lyfter ut skivorna i badrummet, ställer dem i badkaret och låter hett vatten spola rent och jag står och ser hur det röda flyter bort, blandas med rent vatten, blir rosa, allt klarare och till slut är det borta. Alla spår i garderoben är borta.
Jag försöker låta bli att tänka på desperationen hos den som ställde dem där, som drack så i smyg för jag kan inte göra något åt det. Har aldrig kunnat det. Viljan att förändras måste finnas hos den som ska förändras. Det är hårt jobb.
Om den som gjort röda cirkelmärken i garderoben fortsätter göra det i en annan garderob vet jag inte. Vill heller inte veta.
Jag vet bara att mina garderober nu är utan cirklar, utan spår. Det är lättare att andas nu.

"Att göra upp. Med sig själv och andra. Jag har också saker att göra upp med. Ta fram ur det svartaste svarta, titta på, försonas med och gå vidare. För mig är ljuget värst. Att jag ljugit för min familj, mina, våra vänner och inte minst mig själv".

Försoning. Tanken att försonas med det som hänt och förlåta mig själv är inom räckhåll, det känner jag. Jag närmar mig. Den jag lämnat har valt att gå vidare som om inget har hänt. Ett nytt jobb, ett nytt boende och allt blir bra. Där försvinner också min förhoppning om att det skulle kunna gå att rädda vår relation, inte som par, men som två som älskat och mötts och trott på ett liv tillsammans.
Jag har lite svårt att få känslorna att ändå förstå det som förnuftet förstår nu. Jag älskar den mannen. Inte vad han gör. Men honom. Jag säger ändå "nej" och "stopp". Mitt hjärta är stängt.

Tiden...........

"Tiden går. För varje steg jag tar kommer jag längre bort. Längre bort från det som gör ont och närmare mig själv".

Tiden går fort. Igår avslutades anhörigkursen. Sex onsdagar har förflutit och vi gjorde en sammanfattning av allt vi pratat om, läst om, diskuterat och reflekterat över. Det som slog mig mest var att igår skrattade vi högt. För var gång har skrattet kommit närmare, gemenskapen runt bordet har värmt i höstmörkret och igår kunde vi skratta högt tillsammans. Det gjorde mig varm i hjärtat. Jag har nu en hel del nytt i bagaget att jobba vidare med i min strävan att bli hel igen.
Kontakten är bruten igen och det gör mig gott. Jag hade ett litet återfall, när saknad och längtan blev mig övermäktig men jag besinnade mig. Det tog bara ett litet, litet slag, närmare bestämt två dagar och så var allt som förut. Undran, oro, inget svar, mer undran, mer oro. Jag satte stopp och undrade ett litet slag varför jag utsatte mig för det. Varför jag blottade mig så och sänkte garden?
Ett återfall i medberoende och längtan efter kärlek och värme. Ytterst mänskligt. Ytterst vanligt. Ytterst obehagligt. Jag vill inte dit igen. Jag jobbar mig stark. Tar hjälp och stöd från mina vänner, gamla och nya. Jag har satt upp ett mål. En avstämning om ytterligare sex veckor. En dejt med mig själv.
Det jag lärt mig på kursen måste få tid att sjunka in. Bli verkligt. Gränserna är utstakade och ska hållas. Jag gör min läxa. Ägnar mig åt det jag tyckt varit roligt. Ännu känns det inte ända in men jag gör. Tänker att rätt som det är så spricker skalet och jag känner igen, ända in.

Förnuft och känsla

"Ibland vill jag tillbaka. Till det som är gammalt och vant. Det kände jag i alla fall igen. Det här. Den här tillvaron gör ont ibland, jag känner inte igen mig, känner mig ensam och vet inte hur jag ska ta nästa steg".

Att ångra sig. Att ångra sig och vackla i beslutet att bryta. Tror att det är vanligt. Vill tro att det är så. Jag vill så väldigt gärna känna mig normal. Jag längtar ibland. Konstigt. Knäppt. Att längta efter någon som gjort en illa. Hjärtat och hjärnan samarbetar inte alltid. Förnuftsmässigt vet jag att det är omöjligt men hjärtat. Hjärtat har sin egen rytm och tar över ibland. Försöker sansa mig. Gråter då. Gråter mest av hopplöshet, att det tar så lång tid att komma över. Vill till nästa steg. Acceptans. Längtar efter att höra rösten, den där jag blev så glad över, varm, längtade efter. Men den rösten sa inte saker som var sanna. Inte alltid. Hur ska jag kunna veta vad som var vad? Ibland är känslorna bara en villervalla. Tror att det är vanligt. Vill tro att det är vanligt. För varje dag som går kommer jag längre och längre bort, går min egen väg. Bygger eget, nytt, väljer själv. Ja. Men ibland längtar jag efter något som inte längre finns. Det är bara så det är.

Att ändra om

"Gränser, gränser, gränser. Hela tiden dessa gränser som behöver sättas".

Man kan ju inte ändra någon som inte vill förändra sig. Bara sig själv. Söka nya stigar att gå på, andra förhållningssätt, formulera andra tankar och agera på ett annat sätt. Det är svårt. Det är svårt att förändra  sig men inte alls omöjligt. Ställa sig andra frågor:
"Behöver jag det här"?
"Behöver jag honom"?
När svaret blir "Nej" är man på väg.
Jag ska läsa en bok, "Hon som går". Det sägs att jag kommer att känna igen mig. Vi får se. Den ligger i bokhyllan, jag tar lite i taget. Vardagen börjar sätta sig så smått, inga oväntade kuvert i brevlådan, i huset är det lugnt och tyst. Väldigt tyst.
På kvällarna känns det tomt. Ensamt kanske. Ledsamt då och då ska villigt erkännas men om jag ser till hela bilden, så tog missbruket största platsen och de delarna saknar jag inte. Kärleken, passionen och tryggheten var en liten del. Det är det jag saknar men det vill jag ju ha av någon som är sann mot mig. Som delar allt ända in. Inte bara yta.
När man är själv mycket finns det tid att fundera. Tankarna börjar gå åt "hur kan det bli" och "hur når jag dit", istället för skräcken att livet rasat samman. Det är ju ett friskhetstecken. Mitt i höstmörkret kan jag känna ljus och glädje igen. Det bådar gott.

Lögn och sanning

"Alla lögner. Alla lögner som uppdagas gör mig trött. Till slut vill jag inte veta mer. Det räcker nu".

När det gått ett tag kommer sanningen och vardagen ikapp en. Så är det. Alltid. Precis när jag tycker att jag fått stuns på tillvaron kommer det något och rör till det igen. Rör upp. Rör upp känslor och förnuftet åker hiss ner till källaren och något primitivt styr mig. Jag måste lära mig att behärska mig. Ta det för vad det är. Det som hänt har hänt och går inte att göra något åt. Jag kan bara förändra och se till att det inte händer igen från och med nu.
Jag får kritik för att jag inte frågar hur det går, hur det mås och hur det står till med allt. För den som jag valt att inte leva med längre.
Uppriktigt. Jag struntar i det. Här är fullt sjå med att få vardagen att gå runt, att få till allt och känna att jag inte bara existerar utan även lever. Jag tänker inte ödsla tid på att undra hur det går. Jag har gjort det färdigt. Jag är ledsen men så är det. Jag har helt enkelt undrat färdigt. Min känslobank lånar inte ut några mer undringar, funderingar eller tycka-synd-om-handlingar längre. Det kontoret är stängt. Skylten är nere. Kan låta hårt. Ja. Det är en hård värld. Men det går att leva i den. Jag vet det. Jag gör det. Utan skyddsnät, utan att gömma mig, utan att låtsas något som inte längre är. Jag försöker vara sann. Och då måste jag släppa taget och sluta bry mig om något som inte leder någonstans. Det är bara så man överlever detta.

Brev till dig

"Minnen. Överallt tränger sig minnena på. Så klart. Vi har levt ihop. Vi har en historia ihop. Ibland undrar jag hur den ska berättas. Sen. När allt inte känns lika infekterat och vi fått perspektiv på tillvaron båda två. På var sitt håll".


Jag har varit på min första fest utan dig.
Det var trevligt. Jag dansade inte lika mycket som när vi två varit på fest tillsammans. Vi dansade mycket. Det var vi bra på, där fanns samspelet, känslan, takten, rytmen. Då var vi två ett. Jag har alltid älskat att dansa med dig.
Det har funnits stunder då jag undrat om jag någonsin ska kunna dansa mer och med vem. Har tagit några danssteg här hemma men började gråta. Minnet av hur du höll mig och hur glada vi varit gjorde ont. Det var på dans vi möttes. Jag har alltid sagt att du dansade rakt in i mitt hjärta och därför har det betytt så mycket för mig. För oss. Jag kommer att sakna det.
På festen dansade jag med andra och det gick ju. Första festen, första dansen utan dig. Allting går.

Tiden läker alla sår

"Gränser och ansvar. Förnuftet förstår precis men känslorna. Känslorna löper amok och tar mig på vindlande stigar till ställen där jag aldrig varit förut. Kärlek, hat, hämnd och längtan. Så starkt. Så överväldigande. Så verkligt och alldeles, alldeles sant. Det går inte att värja sig. Det måste utforskas och genomlevas. Så tror jag". 

När kronofogden står i vår hall får jag svårt att andas. Jag vet att jag inte har något att vara rädd för men händelsen i sig är förnedrande. Jag har alltid skött mig, betalat räkningar i tid, varit noga med allt. Inget kommer att bäras ut, det kommer inte att hända något. Men det händer något i mig. Jag blir arg för att jag blir utsatt för detta. För att mina barn behöver uppleva det. Att veta att någon som stått dem så nära har svikit dem och nu jagas av Kronofogden. Det finns värre element att bli jagad av men det räcker väl med det som är. Att det händer påminner också om att vårt liv förändrats. Det blir definitivt. Det går inte längre att fixa till. Inget kommer att bli som det var förut. Oavsett.
Det är vanligt att ekonomin kraschar i missbrukarfamiljer. Missbruk, oavsett, slukar pengar. Jag har fått hjälp med det dagliga, att få rätsida på det jag har kvar och det är jag innerligt tacksam för. Jag känner tillförsikt inför framtiden vad gäller boende, arbete, umgänge m m.
Så man kan väl säga att jag haft tur?
Det känns inte så ändå. Inuti mig rasar en kamp men jag vet vad och vart jag vill. Bort från missbruk och medberoende.
När jag kom hem från jobbet i dag satt jag en lång, lång stund i mörkret och bara lyssnade. Lyssnade på lugnet och tomheten. Jag har inte längre något att vara rädd för, att undra över, oroas över. Det är skönt men samtidigt skrämmande. Vem blir jag utan allt detta? För oinsatta öron kan ju en sådan undran låta helt sinnessjuk men hör medberoendet till. Det är ok att bara vara. Det är svårt att beskriva känslan av lugn som råder i huset nu, jag har aldrig varit rädd vad jag kan minnas men hela tiden på helspänn. Hela min kropp reagerar på detta nya liv. Det tar helt enkelt tid att vänja sig.

Stop. In the name of love.

"Kärleken till livet får mig att söka andra vägar. Andra vägar utan beroende och medberoende som följeslagare"

På kursen avhandlas medberoende steg för steg. Det finns punkter som beskriver medberoende och vi uppmanas att läsa dem och se om vi tycker att några stämmer in på oss själva.

• Förnekar verkligheten och lever på förhoppningar. Förskönar verkligheten och vill inte se sanningen. Vill tro på lögner och väljer att lita på människor som svikit.
• Är överdrivet omhändertagande. Ger oönskade råd och försöker lösa andra personers problem.
• Lägger energi på någon annan och inte på sig själv.
• Tar ansvar för andras känslor och ljuger för att skydda dem från sanningar som kan framkalla jobbiga känslor.
• ........
• ................

Jag checkar av punkt för punkt för punkt. Det är smärtsamt när det jag insett själv, att jag är medberoende blir så oerhört tydligt med det nedskrivna och mina avcheckningar på pränt. Jag har alltså anpassat mig till ett liv där någon annan styrt. Hur gick det till? Hur kunde jag flytta mina gränser så, hur är det möjligt? Jag har glidit över i ett medberoende utan att det märktes när den gränsen överskreds. Borde det inte höras? Kännas i kroppen? Borde det inte ringas i klockor, viftas med röda flaggor eller att någon bara ställde sig i vägen och ruskade om mig? 

Men det görs ju inte så. Så omärkligt, tyst, sakta, sakta har jag glidit in i den här rollen och flyttat mina gränser allt eftersom. Idag kan jag se det. Idag har jag kommit så långt att jag kan sitta på en kurs för anhöriga till missbrukare och känna igen mig i varje ord de andra delger. Så lika vi är men ändå så olika. 

Vi får hjälp med målbilder. Att kartlägga situationen och sätta ord på förhoppningar om vår egen livssituation när vi tänker på framtiden.

Jag har en förhoppning fullständigt klar:

Att bli jag igen och känna ett lugn inombords.

Att sörja en kärlek

"Som du bär dig åt kan man ju tro att han har dött".


Ja.
Han har det.
Människan jag förälskade mig i,
människan jag såg som min livskamrat bortom evigheten.
Han är borta.
Kvar finns bara ett skal med någon annan i.
En jag inte känner.
En hård, beräknande, slug man som lurat, bedragit och manipulerat mig, barnen, släkten, vännerna.
Sig själv.
Så ja.
Han har dött.
Och jag sörjer.

"Det är viktigt att kunna sätta gränser för sin egen person och tar ansvar för sig själv som anhörig. Att jag ska må bra, både fysiskt och psykiskt är viktigt. Den som är beroende får ta ansvar för sitt. Tydliga ramar. Tydliga gränser. Det är mitt eget ansvar".

Just nu är det viktigast för mig att komma i form. Både psykiskt och fysiskt. Jag vill inte fastna i den här oron, ångesten och den enorma ilska jag känner. Allt detta blandat med min sorg blir en rörig soppa. Jag har dragit en mycket tydlig gräns och helt brutit kontakten. Rätt eller fel? Just nu känns det helt rätt men det är inte helt enkelt. Jag har känslor kvar, någonstans inom mig älskar jag fortfarande fast jag vet att det är omöjligt. Jag älskar en dröm. Drömmen om att det ska vara bra. Helst inte ha hänt. Men det har ju hänt och det går inte att backa.
Flera gånger under årens lopp har vi pratat om svårigheterna. Inte spelet. Det kände jag inte till alls, men det andra. Varje gång tyckte jag att det blev lite bättre och då tändes hoppet så klart. Tills nästa gång. Utbrott. Löften om bot och bättring. Så blev det lite bättre igen och hoppet tändes. Men någonstans mellan de här topparna och dalarna rann energin sakta men säkert ur mig. Så klart det är jobbigt att se någon närstående må så fruktansvärt dåligt, men innan vi kom dit. Innan vi kom till de svåra konsekvenserna, rann ändå energi ur mig, sakta, som pyspunka.
Det är ju ändå så att sanningen kommer fram till slut. Det är bara så. Till slut blir problem övermäktiga och det är vanligt med kaotiska livssituationer. Eftersom jag/vi är som klippt och skurna ur "skolboken" blev det så även här. Kaos. Det är tydligen också vanligt då att löften ges på nytt om att sluta och eftersom det är kris och katastrof tror man ju det. Även då. Men alla kort är inte alltid på bordet trots detta.
Så klart är det förenat med skuld och skam att erkänna att man har ljugit, försnillat och gått bakom ryggen. Att man har allvarliga problem. Det är också vanligt, tror jag, att man någonstans ändå tror/vill att det ska gå att dricka lite/spela lite. Att det ska gå att ha det hela under kontroll ändå. Att vara "vanlig".
Så här långt förstår man ju att det är en rundgång. Löften, det blir lite bättre, nya avslöjanden, nya löften, det blir lite bättre o s v. Men så klart får tilliten sig en törn. Relationen tar skada och jag, jag nådde en gräns där jag inte var beredd att satsa mer av mig. Där är jag nu. Jag koncentrerar mig på mig själv. Det är svårt när man är van att låta andras behov gå före sina egna men det går. Ett steg i taget. Varje dag gör jag något bara för mig själv, helt för min egen skull. Det kan vara att tända ett ljus och sitta i mörkret en stund, läsa en stund, gå på massage, skriva bra-saker om mig själv, ge mig själv beröm för att jag klarat ännu en dag.......
På kursen får vi hemläxa, den här gången ska vi kartlägga situationer där jag behöver sätta gränser där jag tror att det är möjligt. Hur, vad är mitt ansvar, vad är min anhöriges ansvar.
Det är arbetsamt. Men nödvändigt. Det går att bli hel igen. Det är jag övertygad om.

"Medberoende. Det finns alltså en etikett på sådana som jag. Så skönt. För jag tror jag håller på att bli galen. På riktigt".

Att inse att man är medberoende är en hård insikt. Att inse att jag delvis underlättat missbruk och fallit i en roll som jag inte vill ha. Delvis och delvis. Kanske har jag sopat banan helt och hållet. Ett drag som jag inte tycker om är jag blivit så kontrollerande. Gradvis växte jag i den rollen. Som en för stor kostym som jag växte i. Jag kan inte påstå att jag trivdes så särskilt bra men stundtals märkte jag inte ens av att det var sådan jag blev. Kontrollerande. Styrde med järnhand i ett tappert försök att inte tappa fotfästet helt och hållet, att försöka styra upp det hela, mildra skadorna, fallet. Vad vet jag.
Jag vet bara att jag inte tycker om den jag blev av våra år tillsammans.
Nu står jag här. Blottad med en massa insikter och erfarenheter. Idag har jag hjärtklappning. Mitt hjärta klappar för en förlorad kärlek. Jag sörjer. Mitt hjärta klappar. Jag säger till mig själv:
"Det du längtar efter finns inte längre".
"Det är borta".
Idag lyssnar jag till mitt klappande hjärta och försöker förstå att det klappar för mig. För att jag ska komma vidare och inte fastna i träsket av ältande, längtande och en känsla av att inte duga till.
Jag är vingklippt men tar steg varje dag. Jag går upp. Jag gör. Jag njuter av lugnet och tänker att jag bidar min tid. Jag läker. Det tar tid.

Memory lane

"Då och då sköljer minnena över mig. Det är så mycket förknippat med "varför". Varför hände si, varför hände så? Jag vet att det är meningslöst. Jag får inga svar. Men ändå. Det känns som jag måste leva igenom smärtsamma minnen igen, nu på håll, för att få grepp om situationen".

Då. När det hände på riktigt, var det sådant kaos. Ofta var det kaos, stress och ett vansinnigt högt tempo runt oss. Runt dig. 

Jag fick frågan häromdagen vilket jag tyckte var värst. Att du ätit tabletter, druckit för mycket eller att du spelat. 

- Att jag förlorat min tillit är värst, var mitt omedelbara svar. 

- Varför spelar ingen roll. Jag tycker inte att det är värre med tabletter eller spel. Det är att jag förlorat min tillit. Att jag blev så isande förlamande ledsen och sårad och upptäckte att han var en annan person. Det är värst. 

Jag bor kvar här i huset. Här är alla minnen. Jag gör huset till mitt allt eftersom. Det tar tid. Det tar lång tid. jag har inte så mycket kraft men gör lite i taget. Har packat alla hans personliga ägodelar. Kanske har jag inte packat så snyggt och prydligt och man kan säga att packningen bär spår av ilska. Det är något befriande trots allt att få packa ihop delar av ens liv. Det hjälper mig att stå fast vid mitt beslut. 

Tilliten. Att förlora tron och förmågan att lita på någon är en otäck känsla. Man läser då och då att "avgrunden öppnade sig" och det har väl hänt att jag funderat på vad de menat med det. Nu vet jag. Det känns verkligen så, att en avgrund öppnade sig och jag försökte förtvivlat hålla mig fast i kanterna, gripa tag i det som gick att hålla tag i. Hela tiden med ett brådstörtande djup helt nära. En hemsk känsla. 

Jag kunde titta på människor på ICA, på stan och undra om den mannen som såg så snäll ut skulle kunna lura sin fru?

Eller han där, han med solglasögon, är han så trevlig som han ser ut?

En känsla av att hela tillvaron gungade, jag behöll ofta jackan på inomhus en stund. Om jag skulle ta av mig den hade jag känslan av att jag skulle flyta ut och smälta bort. Jag var tvungen att känna gränser, tyget mot huden gav mig en känsla av att jag fanns på riktigt, en riktning vart jag var. 

Det låter kanske flummigt och konstigt men jag kan inte förklara på något annat sätt.

Efter en stund hemma kunde jag dra ned dragkedjan efter en stund och så småningom, när det kändes bekvämt igen, kunde jag ta av mig jackan.

Det är sant att tiden läker alla sår. Jag har lång, lång väg kvar att gå. Men jag har hoppet. Varje dag, varje morgon bestämmer jag mig för att klara den här dagen, göra den till min. Varje dag bestämmer jag att inte ha kontakt med dig.

Man undrar ju hur hjärnan är funtad. Det händer att jag längtar efter honom. En helt sjuk tanke. Det går längre och längre mellan stunderna men det händer. Jag får jobba med de känslorna. Ta fram helt andra tankar. Det är ett jobb. Ett jobb som pågår hela tiden inombords. Men det går. Framåt. 

Vem vi är

"Idag skiner solen och värmer mig. Idag kan jag känna värmen ända in i hjärtat. Det är så mycket jag ska göra för första gången på egna ben och jag tycker att jag reder mig bra".

Du tar stor plats i mitt medvetande men jag försöker krympa den platsen varje dag.
Jag behöver ta hand om mig och läka och du behöver ta om dig.
Var och en på sitt håll.
Mitt fokus har så länge varit på dig och nu när du är borta så känner jag hur stor plats du tagit. För att inte säga nästan all plats överhuvudtaget.
Idag har jag inte läst något om beroende. Jag koncentrerar mig på medberoende, alltså mig. Det är ovant, känns lite skavigt och ibland skäms jag för att jag ägnar mycket tid åt mig själv. Detta ser jag enbart som ett tecken på att jag är skadad och verkligen behöver hjälp för att komma vidare.
Det är bättre. Det är mycket bättre.
Idag har jag kunnat se kort på dig utan att falla ihop i en liten hög och bara bli ledsen, ledsen och ännu mer ledsen.
Ibland har jag även undrat hur jag är skapad som kan älska en människa som gjort mig så illa. Hur jag kunnat överse med så många saker. Hur jag faktiskt flyttat fram mina gränser så till slut gick jag med på saker jag förut ihärdigt och bestämt sagt nej till. Hur det ovanliga blev vanligt. Väven vävdes.
För varje dag som går kommer jag längre bort från dig.
Jag går kvar i min grupp, anhöriga till missbrukare. Det är bra. Det stärker mig. Ibland har jag känt mig misslyckad när vi pratar där. När det handlar om hur man kan hitta tillbaka, vilka vägar det finns att gå. Men jag slår undan de tankarna ganska fort. Jag är inte villig att satsa mer av mig. Jag kom till en punkt där jag kände att det var nog, det räckte. Jag får hjälp med att förstå att det beslutet även fattades av de beslut som du fattade. På ditt håll. Det är svårt. Man vill så gärna hjälpa, det ligger väl i människans natur? Att då inse, att det inte går att hjälpa och då välja att gå, var vansinnigt svårt.
Jag gråter när jag tänker på det. Jag var tvungen. Jag vill inte gå under själv. Jag vill säga ja till livet. Det verkliga livet. Inte ett liv baserat på lögner, fina ord, fina saker, presenter, resor som det inte finns täckning för.
Jag vet inte vem du är.
Det skrämmer mig ibland.
Jag håller på att ta reda på vem jag är.
Jag är. Jag finns.

Livet utan oss

"Vi vill gärna tro på människor vi tycker om och vi värjer oss till en början när vi ställs inför svåra problem "

Dagarna går. Det är höst. Höst precis som vanligt ändå är det en precis helt ovanlig höst. En höst utan dig och oss. Det är så höstarna kommer att vara hädanefter. Utan oss.
Jag försöker få tillbaka fotfästet men snubblar ibland. Det är svårt. Det kommer att bli lättare när du hämtat alla dina saker och jag slipper att bli påmind om vårt liv hela tiden. Så klart blir det lättare med tiden. Det vet jag ju.
Jag är bara så oerhört trött. Jag är så trött, så trött. Ända in i märgen.
När jag läser igenom dagböcker och anteckningar så förstår jag nu varför. Vårt liv tillsammans var slitsamt. Det var mycket upp och ner, oväntade situationer, kaos och stress.
Har återigen fått höra att jag borde vara tacksam eftersom du hela tiden stått bakom mig. Ja. Jag har varit tacksam. Men jag kan inte se det så nu när sanningens ljus har blottlagt vårt liv. Du har inte varit ärligt. Du har levt ett dubbelliv. Jag kan inte vara tacksam då. Allt vi hade känns inlindat i ljug, besvikelser och de sanningar som är sanna kan jag inte se just nu.
Min tillit är borta och jag är inte villig att satsa mer. Det är försent.
Du väljer att fortsätta som förut och inser inte att du har stora problem utan skyller på omständigheter.
Egentligen förstår jag inte varför jag ältar runt och är så oerhört ledsen. Jag har ju djupt inom mig vetat mycket länge att vårt förhållande var dödsdömt. Det har egentligen bara varit en fråga om tid. Hur lång tid det skulle ta innan bubblan gick sönder.
Nu vet vi det.
Det tog tio år.
Livet är sen utan oss.

Den som letar finner

"känner du dig kränkt när din fru letar igenom dina saker"?

Som jag letade. Efter bevis. Vårt hus är genomsökt från taknock till bottenplattan. Jag kände det så tydligt, att du dolde något. Lite för glättig, en blick, ett samtal, en känsla.
Det här med tabletterna. En dosett med piller. Synligt. Det tog ett tag innan jag kom på att det fanns ett annat lager också. Det som inte jag skulle se. Men jag anade. Märkte att det var något med dig. Andedräkten, din blick, ditt sätt att vara. I början var det ganska diffust men till slut började du glömma saker. Glömde bort saker vi bestämt, pratat om och när jag påpekade det var du så oförstående.
Det här med alkoholen. Ja. Jag tyckte från början att du drack för mycket. Alldeles för mycket. Men du tyckte jag var "petig", "alla" du kände drack som du. Kan hända. Vad vet jag. Troligtvis inte. Du framhöll hela tiden att du inte alls drack lika mycket öl som innan. Nu skulle du gå ner i vikt, komma i form och må bra. Att det sedan accelererade med sprit och vin hörde liksom inte till. Du drack inte lika mycket öl. Punkt.
Men det var ju så mysigt!
Vi sågs sällan och det var mysigt och häftigt att dela en (två) flaskor vin. Kanske något gott till kaffet? Jag hade aldrig haft det så. Så klart jag blev hänförd. Och förförd.
Jag var passionerat förälskad och övertygad om att här, precis här framför mig, stod och fanns mitt livs stora kärlek. Som var besvarad. Lyckan var total!
Du tog mig till platser jag bara drömt om. Resor, både långt bort och nära. Jag följde dig vart som helst, slukade allt du sa, tog in allt du visade, menade och förklarade. Jag kände mig som någon som var pånyttfödd. Inget kunde rubba oss. Det var vi mot världen. Alla andra.
Så vävdes jag in.
Jag trivdes ju.
Det här med spelandet.
Jag fick tidigt frågan om du spelade. Jag var helt oförstående, och förstod inte vad de menade.
"Spelade"?
"Vi köper lite triss-lotter ibland".
Blickarna från de som frågade. Menande.
Jag var bara kär och såg bara dig.
Så höll vi på. Jag var kär och övertygad om att jag mött mannen i mitt liv. Du bekräftade det, mig och vi drömde om ett liv tillsammans.
Visserligen var det lite ekonomiskt trassel i vägen, betalningsanmärkningar och så men det skulle ju vara avklarat och glömt om några år. Sen. Sen skulle vi göra allt det vi drömde om. Sen.
Ja.
Så vävdes vi in i varandra.
Idag kan jag se att jag försvann.
Jag blev en annan. Kaxigare, modigare men mer blind. Mer tyst.
Jag var ju älskad.
Men priset var högt.
Jag försvann men jag ville så gärna att det skulle vara på riktigt att jag, som varit en sansad och ärlig kvinna, helt plötsligt befann mig intrasslad i en del lögner. Jag fick inte berätta vissa saker för vissa människor, en del träffade vi inte för de var inte bra och så vidare.
Det vävdes en väv.
10 år med dig är en lång tid. Jag var lycklig. Det ska inte sägas annat. Jag var oerhört lycklig en tid och trodde så hårt på det vi hade.
Men lika lycklig som jag minns att jag var, lika olycklig blev jag när jag förstod att det var något som var fel.
Att leva med en multimissbrukare är inte lätt. Att missbruk går in i varandra är inte helt ovanligt. Att som anhörig bli medberoende är inte heller ovanligt. Mer vanligt än ovanligt, tror jag.
Man vill inte se.
Orkar inte ta in det man ser.
Skjuter det framför sig.
Till slut blir sikten skymd och man tappar riktning, allt går ut på att hålla upp en fasad. Jag minns ju stunder när jag lett, varit trevlig och spelat spelet samtidigt som jag innerst inne vet att det är ett spel, att vilken dag som helst går vi under. Vilken dag som helst spricker bubblan.
När jag försiktigt yttrade mina farhågor eller undringar fick jag alltid trovärdiga svar och förklaringar. Jag trodde ju på dig.
Jag blev en mästare på att förklara för alla andra varför det var si eller så, släta över och blev ibland någon man skrattade åt. Någon som inte "visste så mycket om livet" och man kunde ha ett visst överseende med mina antaganden, undringar och påståeenden.
Jag blev din lite "bohemiske" fru, lite trevlig, lite påstridig men någon man pratade med med ett leende i mungipan. Du var ju den världsvane, som visste att föra dig, som alltid hade svar på tal och som bjöd flott till höger och vänster i alla sammanhang.
Att jag, som visste hur det var, undrade var pengarna kom ifrån, hur det var möjligt, jag, tystades med dina förklaringar, omgivningens förklaringar att du minsann alltid varit en fixare.
Det vävdes en väv.
En dag satt jag fast.
En dag såg jag klart och den dagen dog en bit inombords. Min tillit.

Insikter

"det är tack vare mig du är där du är. Du hade inte varit någonting utan mig".

Orden är dina. Du hyllar dig själv, vill framhäva din godhet, din snällhet och din oerhörda omtanke.
Dina ord är sanna. Jag hade inte varit i så här dåligt skick utan dig. Men jag hade varit någonting, det var jag innan och det är jag på väg att bli igen.
Det fanns en tid, inte alls så länge sedan, då det mesta av min vakna tid gick åt till att kontrollera dig. Vad du gjorde, vad fanns i huset, vad hade du gömt? Vad kom i posten? Hur mycket vin drack du? Fanns det sprit i garderoben? Hade du spelat? Var kom pengarna ifrån?
Alla tårar.
Alla råd och förmaningar, gör si, gör så.
Alla förhoppningar.
NU. NU var det sista gången.
Det finns ju en sista gång för allt.
Jag undrar när jag älskade dig för sista gången? Som min man?
Att bryta kontakten helt med dig är min enda chans. Du påverkar mig. Jag är bunden till dig. Snärjd. Jag märker hur mycket tid och kraft du har tagit.
Helt plötsligt har jag tid över. Att läsa. Att prata med ungarna. Hälsa på vänner.
Varje dag tar jag mig framåt. Ännu går det inte en dag utan att jag tänker på dig. Jag påminns ju hela tiden. Jag är kvar i vårt hem. Det jag trodde skulle vara vårt hem. Den sista tiden, faktiskt ganska länge, kändes du som en gäst. Du var nog det. Alltid beredd att dra. Alltid en bakdörr öppen. Alltid något på gång, utanför gemenskapen.
Du kom och gick som du ville. Ja. Så var det. Även om du säger något annat så med allt i backspegeln så var det så. Det du skulle göra och ville, var prio 1. Fast du har en enorm förmåga att få oss andra att tro att det är vi som vill.
När jag läser om beroende så ser jag ju hur mycket som stämmer in.
När jag läser om medberoende så ser jag mig själv.
Jag hamnade där jag lovat mig själv att inte hamna igen. I ett medberoende.
Det går att ta sig ur.
Det ska jag.
Jag är på väg!

Konsekvensen

"..... det var inte meningen att det skulle bli så här".

Jag hatar dig när du säger att det här inte var meningen. Nej. Det kanske inte var meningen men alla tabletter, all sprit, allt spel gjorde att det faktiskt gick åt helvete. För dig. För oss.
Du försöker övertala mig om att det kommer att ordna sig.
Fint.
Bra för dig.
Jag kommer inte att vara här då. Jag har äntligen tagit kontroll över mitt eget liv och tänker inte låta mig styras av tomma ord.
Du menar det säkert, det du säger. Det tvivlar jag inte ett ögonblick på. Jag har förstått att sanning för dig är inte samma sanning som för mig. Du tror på det du säger, fast jag vet att det du säger är osant så framhärdar du. Jag kan inte mer.
Vaknade jag bara en dag och visste?
Nej. Det smög sig på. Allt jagande. Allt snokande. Allt letande. Misstänksamheten. Alla denna tid jag lagt ned för att kontrollera. Alla timmar på natten när jag legat och lyssnat, oroat mig, undrat, hoppats och velat tro att det skulle ordna sig.
All den energin och tiden tänker jag lägga på mig själv. Att inse att jag är medberoende, att jag har anpassat mig, nästan till döds, gör ont men jag vet ju att det går att ändra på. Jag tar dag för dag och börjar ana ett annat lugn. Ett annat ljus. Mitt alldeles egna ljus. Jag håller på att bli jag igen.

Sökandet efter svar

"Trygghet och tillit är grundläggande behov för människan under uppväxten och i alla relationer, vi behöver kunna lita på de människor som är våra närstående. Hos anhöriga till beroende har tilliten ofta gått förlorad. Att upptäcka de konsekvenser som ett beroende för med sig skapar starka känslor av misstroende och misstänksamhet".


Vi sitter i en ring. Alltid dessa ringar. För att skapa en tillhörighet.
Vi är. Vi finns. Vi sitter alla i samma jävla båt.
Vem ska ro då?
Vem tar ut kursen?
Vem ser till att vi kommer i säker hamn?
"Skepparen" tar till orda. Tycker att vi ska tacka oss själva att vi tagit oss till just den här speciella träffen.
Vi tittar lite förläget på varandra. Kvinnor. Vi är kvinnor. Just vi är här för att våra män, ungar, släktingar eller vänner, tappat taget om tillvaron och förlorat sig i droger, spel eller vad som.
Förlorat sig.
De måste föra sin egen kamp.
Vi alla har försökt göra det åt dem.
Det har inte gått så bra.
Rent ut sagt har det gått åt helvete.
För några.
Själv har jag stelnat till is inombords. Det är  kallt och tyst i mitt hjärta.
Förlamande.
Insikten att jag förlorat dig är förlamande.
Jag måste rädda mig själv.
Jag tänker sitta i den här båten.
Följa utstakad kurs.
Jag ser fyrljuset, det blinkar, det går att följa.
Jag måste tro att det ljuset leder mig till säker mark igen.
Jag måste tro att det finns ljus och skratt bortom det svarta och hatfulla.
Jag måste tro att mitt hjärta kan tina upp.
Jag måste släppa taget om dig.
Släppa dig fri.
Först då kan jag bli fri.

Textkälla: "Anhörigprogram". Arbetsmarknads- och familjeförvaltningen.

Vägen tillbaka

"Det finns inga enkla svar på varför man utvecklar ett beroende. Det är ett komplext samspel mellan flera olika psykologiska, sociala och biologiska faktorer".


Vägen tillbaka till ett sant, lugnt och värdigt liv. Jag är på den vägen nu. Ensam.
Jag skojade ibland, innan jag förstod att situationen var så allvarlig som den var, att det då och då kändes som att du blinkade höger och försvann från vår gemensamma resväg.
Inte anade jag då hur rätt jag hade.
Du blinkade höger och tog en annan avfart ett slag. Sen kom du tillbaka till vår gemensamma rutt och vi fortsatte som ingenting hade hänt.
Hur kan man bli så blåögd?
Hur kan man se men inte förstå?
Min egen teori är att man orkar inte förstå. Man orkar inte ta in att den man älskar och vill leva sitt liv med, inte är den man tror utan luras, bedrar och går bakom ryggen.
Hela tiden med ett leende. Hela tiden kärleksfullt. Hela tiden med en enorm kraft och förmåga att få den andra parten, mig, att invaggas i en falsk tro och trygghet.
Insikten.
Insikten att hela ens liv är en lögn, gör ont. Så vansinnigt smärtsamt att se och känna när livet rasar, droppar som smält is genom fingrarna och man kan inte göra någonting åt det. Det smälte bort och försvann.
Har det någonsin funnits?
Insikten att man är medberoende. Insikten i att man varit en del i att föreställningen har kunnat fortgå. Gör också ont. Smärtsamt.
Jag har tagit ett kliv.
Bort från allt detta.
Jag väljer att kliva av.
Jag har bönat, bett, hoppats, trott.
Men jag orkar inte längre.
Jag ska bli fri.
Fri från dig.

Textkälla: "Anhörigprogram". Arbetsmarknads- och familjeförvaltningen.