"känner du dig kränkt när din fru letar igenom dina saker"?
Som jag letade. Efter bevis. Vårt hus är genomsökt från taknock till bottenplattan. Jag kände det så tydligt, att du dolde något. Lite för glättig, en blick, ett samtal, en känsla.
Det här med tabletterna. En dosett med piller. Synligt. Det tog ett tag innan jag kom på att det fanns ett annat lager också. Det som inte jag skulle se. Men jag anade. Märkte att det var något med dig. Andedräkten, din blick, ditt sätt att vara. I början var det ganska diffust men till slut började du glömma saker. Glömde bort saker vi bestämt, pratat om och när jag påpekade det var du så oförstående.
Det här med alkoholen. Ja. Jag tyckte från början att du drack för mycket. Alldeles för mycket. Men du tyckte jag var "petig", "alla" du kände drack som du. Kan hända. Vad vet jag. Troligtvis inte. Du framhöll hela tiden att du inte alls drack lika mycket öl som innan. Nu skulle du gå ner i vikt, komma i form och må bra. Att det sedan accelererade med sprit och vin hörde liksom inte till. Du drack inte lika mycket öl. Punkt.
Men det var ju så mysigt!
Vi sågs sällan och det var mysigt och häftigt att dela en (två) flaskor vin. Kanske något gott till kaffet? Jag hade aldrig haft det så. Så klart jag blev hänförd. Och förförd.
Jag var passionerat förälskad och övertygad om att här, precis här framför mig, stod och fanns mitt livs stora kärlek. Som var besvarad. Lyckan var total!
Du tog mig till platser jag bara drömt om. Resor, både långt bort och nära. Jag följde dig vart som helst, slukade allt du sa, tog in allt du visade, menade och förklarade. Jag kände mig som någon som var pånyttfödd. Inget kunde rubba oss. Det var vi mot världen. Alla andra.
Så vävdes jag in.
Jag trivdes ju.
Det här med spelandet.
Jag fick tidigt frågan om du spelade. Jag var helt oförstående, och förstod inte vad de menade.
"Spelade"?
"Vi köper lite triss-lotter ibland".
Blickarna från de som frågade. Menande.
Jag var bara kär och såg bara dig.
Så höll vi på. Jag var kär och övertygad om att jag mött mannen i mitt liv. Du bekräftade det, mig och vi drömde om ett liv tillsammans.
Visserligen var det lite ekonomiskt trassel i vägen, betalningsanmärkningar och så men det skulle ju vara avklarat och glömt om några år. Sen. Sen skulle vi göra allt det vi drömde om. Sen.
Ja.
Så vävdes vi in i varandra.
Idag kan jag se att jag försvann.
Jag blev en annan. Kaxigare, modigare men mer blind. Mer tyst.
Jag var ju älskad.
Men priset var högt.
Jag försvann men jag ville så gärna att det skulle vara på riktigt att jag, som varit en sansad och ärlig kvinna, helt plötsligt befann mig intrasslad i en del lögner. Jag fick inte berätta vissa saker för vissa människor, en del träffade vi inte för de var inte bra och så vidare.
Det vävdes en väv.
10 år med dig är en lång tid. Jag var lycklig. Det ska inte sägas annat. Jag var oerhört lycklig en tid och trodde så hårt på det vi hade.
Men lika lycklig som jag minns att jag var, lika olycklig blev jag när jag förstod att det var något som var fel.
Att leva med en multimissbrukare är inte lätt. Att missbruk går in i varandra är inte helt ovanligt. Att som anhörig bli medberoende är inte heller ovanligt. Mer vanligt än ovanligt, tror jag.
Man vill inte se.
Orkar inte ta in det man ser.
Skjuter det framför sig.
Till slut blir sikten skymd och man tappar riktning, allt går ut på att hålla upp en fasad. Jag minns ju stunder när jag lett, varit trevlig och spelat spelet samtidigt som jag innerst inne vet att det är ett spel, att vilken dag som helst går vi under. Vilken dag som helst spricker bubblan.
När jag försiktigt yttrade mina farhågor eller undringar fick jag alltid trovärdiga svar och förklaringar. Jag trodde ju på dig.
Jag blev en mästare på att förklara för alla andra varför det var si eller så, släta över och blev ibland någon man skrattade åt. Någon som inte "visste så mycket om livet" och man kunde ha ett visst överseende med mina antaganden, undringar och påståeenden.
Jag blev din lite "bohemiske" fru, lite trevlig, lite påstridig men någon man pratade med med ett leende i mungipan. Du var ju den världsvane, som visste att föra dig, som alltid hade svar på tal och som bjöd flott till höger och vänster i alla sammanhang.
Att jag, som visste hur det var, undrade var pengarna kom ifrån, hur det var möjligt, jag, tystades med dina förklaringar, omgivningens förklaringar att du minsann alltid varit en fixare.
Det vävdes en väv.
En dag satt jag fast.
En dag såg jag klart och den dagen dog en bit inombords. Min tillit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar