Insikter

"det är tack vare mig du är där du är. Du hade inte varit någonting utan mig".

Orden är dina. Du hyllar dig själv, vill framhäva din godhet, din snällhet och din oerhörda omtanke.
Dina ord är sanna. Jag hade inte varit i så här dåligt skick utan dig. Men jag hade varit någonting, det var jag innan och det är jag på väg att bli igen.
Det fanns en tid, inte alls så länge sedan, då det mesta av min vakna tid gick åt till att kontrollera dig. Vad du gjorde, vad fanns i huset, vad hade du gömt? Vad kom i posten? Hur mycket vin drack du? Fanns det sprit i garderoben? Hade du spelat? Var kom pengarna ifrån?
Alla tårar.
Alla råd och förmaningar, gör si, gör så.
Alla förhoppningar.
NU. NU var det sista gången.
Det finns ju en sista gång för allt.
Jag undrar när jag älskade dig för sista gången? Som min man?
Att bryta kontakten helt med dig är min enda chans. Du påverkar mig. Jag är bunden till dig. Snärjd. Jag märker hur mycket tid och kraft du har tagit.
Helt plötsligt har jag tid över. Att läsa. Att prata med ungarna. Hälsa på vänner.
Varje dag tar jag mig framåt. Ännu går det inte en dag utan att jag tänker på dig. Jag påminns ju hela tiden. Jag är kvar i vårt hem. Det jag trodde skulle vara vårt hem. Den sista tiden, faktiskt ganska länge, kändes du som en gäst. Du var nog det. Alltid beredd att dra. Alltid en bakdörr öppen. Alltid något på gång, utanför gemenskapen.
Du kom och gick som du ville. Ja. Så var det. Även om du säger något annat så med allt i backspegeln så var det så. Det du skulle göra och ville, var prio 1. Fast du har en enorm förmåga att få oss andra att tro att det är vi som vill.
När jag läser om beroende så ser jag ju hur mycket som stämmer in.
När jag läser om medberoende så ser jag mig själv.
Jag hamnade där jag lovat mig själv att inte hamna igen. I ett medberoende.
Det går att ta sig ur.
Det ska jag.
Jag är på väg!