Konsekvensen

"..... det var inte meningen att det skulle bli så här".

Jag hatar dig när du säger att det här inte var meningen. Nej. Det kanske inte var meningen men alla tabletter, all sprit, allt spel gjorde att det faktiskt gick åt helvete. För dig. För oss.
Du försöker övertala mig om att det kommer att ordna sig.
Fint.
Bra för dig.
Jag kommer inte att vara här då. Jag har äntligen tagit kontroll över mitt eget liv och tänker inte låta mig styras av tomma ord.
Du menar det säkert, det du säger. Det tvivlar jag inte ett ögonblick på. Jag har förstått att sanning för dig är inte samma sanning som för mig. Du tror på det du säger, fast jag vet att det du säger är osant så framhärdar du. Jag kan inte mer.
Vaknade jag bara en dag och visste?
Nej. Det smög sig på. Allt jagande. Allt snokande. Allt letande. Misstänksamheten. Alla denna tid jag lagt ned för att kontrollera. Alla timmar på natten när jag legat och lyssnat, oroat mig, undrat, hoppats och velat tro att det skulle ordna sig.
All den energin och tiden tänker jag lägga på mig själv. Att inse att jag är medberoende, att jag har anpassat mig, nästan till döds, gör ont men jag vet ju att det går att ändra på. Jag tar dag för dag och börjar ana ett annat lugn. Ett annat ljus. Mitt alldeles egna ljus. Jag håller på att bli jag igen.