"Vi vill gärna tro på människor vi tycker om och vi värjer oss till en början när vi ställs inför svåra problem "
Dagarna går. Det är höst. Höst precis som vanligt ändå är det en precis helt ovanlig höst. En höst utan dig och oss. Det är så höstarna kommer att vara hädanefter. Utan oss.
Jag försöker få tillbaka fotfästet men snubblar ibland. Det är svårt. Det kommer att bli lättare när du hämtat alla dina saker och jag slipper att bli påmind om vårt liv hela tiden. Så klart blir det lättare med tiden. Det vet jag ju.
Jag är bara så oerhört trött. Jag är så trött, så trött. Ända in i märgen.
När jag läser igenom dagböcker och anteckningar så förstår jag nu varför. Vårt liv tillsammans var slitsamt. Det var mycket upp och ner, oväntade situationer, kaos och stress.
Har återigen fått höra att jag borde vara tacksam eftersom du hela tiden stått bakom mig. Ja. Jag har varit tacksam. Men jag kan inte se det så nu när sanningens ljus har blottlagt vårt liv. Du har inte varit ärligt. Du har levt ett dubbelliv. Jag kan inte vara tacksam då. Allt vi hade känns inlindat i ljug, besvikelser och de sanningar som är sanna kan jag inte se just nu.
Min tillit är borta och jag är inte villig att satsa mer. Det är försent.
Du väljer att fortsätta som förut och inser inte att du har stora problem utan skyller på omständigheter.
Egentligen förstår jag inte varför jag ältar runt och är så oerhört ledsen. Jag har ju djupt inom mig vetat mycket länge att vårt förhållande var dödsdömt. Det har egentligen bara varit en fråga om tid. Hur lång tid det skulle ta innan bubblan gick sönder.
Nu vet vi det.
Det tog tio år.
Livet är sen utan oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar