"Medberoende. Det finns alltså en etikett på sådana som jag. Så skönt. För jag tror jag håller på att bli galen. På riktigt".

Att inse att man är medberoende är en hård insikt. Att inse att jag delvis underlättat missbruk och fallit i en roll som jag inte vill ha. Delvis och delvis. Kanske har jag sopat banan helt och hållet. Ett drag som jag inte tycker om är jag blivit så kontrollerande. Gradvis växte jag i den rollen. Som en för stor kostym som jag växte i. Jag kan inte påstå att jag trivdes så särskilt bra men stundtals märkte jag inte ens av att det var sådan jag blev. Kontrollerande. Styrde med järnhand i ett tappert försök att inte tappa fotfästet helt och hållet, att försöka styra upp det hela, mildra skadorna, fallet. Vad vet jag.
Jag vet bara att jag inte tycker om den jag blev av våra år tillsammans.
Nu står jag här. Blottad med en massa insikter och erfarenheter. Idag har jag hjärtklappning. Mitt hjärta klappar för en förlorad kärlek. Jag sörjer. Mitt hjärta klappar. Jag säger till mig själv:
"Det du längtar efter finns inte längre".
"Det är borta".
Idag lyssnar jag till mitt klappande hjärta och försöker förstå att det klappar för mig. För att jag ska komma vidare och inte fastna i träsket av ältande, längtande och en känsla av att inte duga till.
Jag är vingklippt men tar steg varje dag. Jag går upp. Jag gör. Jag njuter av lugnet och tänker att jag bidar min tid. Jag läker. Det tar tid.