Memory lane

"Då och då sköljer minnena över mig. Det är så mycket förknippat med "varför". Varför hände si, varför hände så? Jag vet att det är meningslöst. Jag får inga svar. Men ändå. Det känns som jag måste leva igenom smärtsamma minnen igen, nu på håll, för att få grepp om situationen".

Då. När det hände på riktigt, var det sådant kaos. Ofta var det kaos, stress och ett vansinnigt högt tempo runt oss. Runt dig. 

Jag fick frågan häromdagen vilket jag tyckte var värst. Att du ätit tabletter, druckit för mycket eller att du spelat. 

- Att jag förlorat min tillit är värst, var mitt omedelbara svar. 

- Varför spelar ingen roll. Jag tycker inte att det är värre med tabletter eller spel. Det är att jag förlorat min tillit. Att jag blev så isande förlamande ledsen och sårad och upptäckte att han var en annan person. Det är värst. 

Jag bor kvar här i huset. Här är alla minnen. Jag gör huset till mitt allt eftersom. Det tar tid. Det tar lång tid. jag har inte så mycket kraft men gör lite i taget. Har packat alla hans personliga ägodelar. Kanske har jag inte packat så snyggt och prydligt och man kan säga att packningen bär spår av ilska. Det är något befriande trots allt att få packa ihop delar av ens liv. Det hjälper mig att stå fast vid mitt beslut. 

Tilliten. Att förlora tron och förmågan att lita på någon är en otäck känsla. Man läser då och då att "avgrunden öppnade sig" och det har väl hänt att jag funderat på vad de menat med det. Nu vet jag. Det känns verkligen så, att en avgrund öppnade sig och jag försökte förtvivlat hålla mig fast i kanterna, gripa tag i det som gick att hålla tag i. Hela tiden med ett brådstörtande djup helt nära. En hemsk känsla. 

Jag kunde titta på människor på ICA, på stan och undra om den mannen som såg så snäll ut skulle kunna lura sin fru?

Eller han där, han med solglasögon, är han så trevlig som han ser ut?

En känsla av att hela tillvaron gungade, jag behöll ofta jackan på inomhus en stund. Om jag skulle ta av mig den hade jag känslan av att jag skulle flyta ut och smälta bort. Jag var tvungen att känna gränser, tyget mot huden gav mig en känsla av att jag fanns på riktigt, en riktning vart jag var. 

Det låter kanske flummigt och konstigt men jag kan inte förklara på något annat sätt.

Efter en stund hemma kunde jag dra ned dragkedjan efter en stund och så småningom, när det kändes bekvämt igen, kunde jag ta av mig jackan.

Det är sant att tiden läker alla sår. Jag har lång, lång väg kvar att gå. Men jag har hoppet. Varje dag, varje morgon bestämmer jag mig för att klara den här dagen, göra den till min. Varje dag bestämmer jag att inte ha kontakt med dig.

Man undrar ju hur hjärnan är funtad. Det händer att jag längtar efter honom. En helt sjuk tanke. Det går längre och längre mellan stunderna men det händer. Jag får jobba med de känslorna. Ta fram helt andra tankar. Det är ett jobb. Ett jobb som pågår hela tiden inombords. Men det går. Framåt.