"Gränser och ansvar. Förnuftet förstår precis men känslorna. Känslorna löper amok och tar mig på vindlande stigar till ställen där jag aldrig varit förut. Kärlek, hat, hämnd och längtan. Så starkt. Så överväldigande. Så verkligt och alldeles, alldeles sant. Det går inte att värja sig. Det måste utforskas och genomlevas. Så tror jag".
När kronofogden står i vår hall får jag svårt att andas. Jag vet att jag inte har något att vara rädd för men händelsen i sig är förnedrande. Jag har alltid skött mig, betalat räkningar i tid, varit noga med allt. Inget kommer att bäras ut, det kommer inte att hända något. Men det händer något i mig. Jag blir arg för att jag blir utsatt för detta. För att mina barn behöver uppleva det. Att veta att någon som stått dem så nära har svikit dem och nu jagas av Kronofogden. Det finns värre element att bli jagad av men det räcker väl med det som är. Att det händer påminner också om att vårt liv förändrats. Det blir definitivt. Det går inte längre att fixa till. Inget kommer att bli som det var förut. Oavsett.
Det är vanligt att ekonomin kraschar i missbrukarfamiljer. Missbruk, oavsett, slukar pengar. Jag har fått hjälp med det dagliga, att få rätsida på det jag har kvar och det är jag innerligt tacksam för. Jag känner tillförsikt inför framtiden vad gäller boende, arbete, umgänge m m.
Så man kan väl säga att jag haft tur?
Det känns inte så ändå. Inuti mig rasar en kamp men jag vet vad och vart jag vill. Bort från missbruk och medberoende.
När jag kom hem från jobbet i dag satt jag en lång, lång stund i mörkret och bara lyssnade. Lyssnade på lugnet och tomheten. Jag har inte längre något att vara rädd för, att undra över, oroas över. Det är skönt men samtidigt skrämmande. Vem blir jag utan allt detta? För oinsatta öron kan ju en sådan undran låta helt sinnessjuk men hör medberoendet till. Det är ok att bara vara. Det är svårt att beskriva känslan av lugn som råder i huset nu, jag har aldrig varit rädd vad jag kan minnas men hela tiden på helspänn. Hela min kropp reagerar på detta nya liv. Det tar helt enkelt tid att vänja sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar