"Att göra upp. Med sig själv och andra. Jag har också saker att göra upp med. Ta fram ur det svartaste svarta, titta på, försonas med och gå vidare. För mig är ljuget värst. Att jag ljugit för min familj, mina, våra vänner och inte minst mig själv".

Försoning. Tanken att försonas med det som hänt och förlåta mig själv är inom räckhåll, det känner jag. Jag närmar mig. Den jag lämnat har valt att gå vidare som om inget har hänt. Ett nytt jobb, ett nytt boende och allt blir bra. Där försvinner också min förhoppning om att det skulle kunna gå att rädda vår relation, inte som par, men som två som älskat och mötts och trott på ett liv tillsammans.
Jag har lite svårt att få känslorna att ändå förstå det som förnuftet förstår nu. Jag älskar den mannen. Inte vad han gör. Men honom. Jag säger ändå "nej" och "stopp". Mitt hjärta är stängt.

Tiden...........

"Tiden går. För varje steg jag tar kommer jag längre bort. Längre bort från det som gör ont och närmare mig själv".

Tiden går fort. Igår avslutades anhörigkursen. Sex onsdagar har förflutit och vi gjorde en sammanfattning av allt vi pratat om, läst om, diskuterat och reflekterat över. Det som slog mig mest var att igår skrattade vi högt. För var gång har skrattet kommit närmare, gemenskapen runt bordet har värmt i höstmörkret och igår kunde vi skratta högt tillsammans. Det gjorde mig varm i hjärtat. Jag har nu en hel del nytt i bagaget att jobba vidare med i min strävan att bli hel igen.
Kontakten är bruten igen och det gör mig gott. Jag hade ett litet återfall, när saknad och längtan blev mig övermäktig men jag besinnade mig. Det tog bara ett litet, litet slag, närmare bestämt två dagar och så var allt som förut. Undran, oro, inget svar, mer undran, mer oro. Jag satte stopp och undrade ett litet slag varför jag utsatte mig för det. Varför jag blottade mig så och sänkte garden?
Ett återfall i medberoende och längtan efter kärlek och värme. Ytterst mänskligt. Ytterst vanligt. Ytterst obehagligt. Jag vill inte dit igen. Jag jobbar mig stark. Tar hjälp och stöd från mina vänner, gamla och nya. Jag har satt upp ett mål. En avstämning om ytterligare sex veckor. En dejt med mig själv.
Det jag lärt mig på kursen måste få tid att sjunka in. Bli verkligt. Gränserna är utstakade och ska hållas. Jag gör min läxa. Ägnar mig åt det jag tyckt varit roligt. Ännu känns det inte ända in men jag gör. Tänker att rätt som det är så spricker skalet och jag känner igen, ända in.

Förnuft och känsla

"Ibland vill jag tillbaka. Till det som är gammalt och vant. Det kände jag i alla fall igen. Det här. Den här tillvaron gör ont ibland, jag känner inte igen mig, känner mig ensam och vet inte hur jag ska ta nästa steg".

Att ångra sig. Att ångra sig och vackla i beslutet att bryta. Tror att det är vanligt. Vill tro att det är så. Jag vill så väldigt gärna känna mig normal. Jag längtar ibland. Konstigt. Knäppt. Att längta efter någon som gjort en illa. Hjärtat och hjärnan samarbetar inte alltid. Förnuftsmässigt vet jag att det är omöjligt men hjärtat. Hjärtat har sin egen rytm och tar över ibland. Försöker sansa mig. Gråter då. Gråter mest av hopplöshet, att det tar så lång tid att komma över. Vill till nästa steg. Acceptans. Längtar efter att höra rösten, den där jag blev så glad över, varm, längtade efter. Men den rösten sa inte saker som var sanna. Inte alltid. Hur ska jag kunna veta vad som var vad? Ibland är känslorna bara en villervalla. Tror att det är vanligt. Vill tro att det är vanligt. För varje dag som går kommer jag längre och längre bort, går min egen väg. Bygger eget, nytt, väljer själv. Ja. Men ibland längtar jag efter något som inte längre finns. Det är bara så det är.

Att ändra om

"Gränser, gränser, gränser. Hela tiden dessa gränser som behöver sättas".

Man kan ju inte ändra någon som inte vill förändra sig. Bara sig själv. Söka nya stigar att gå på, andra förhållningssätt, formulera andra tankar och agera på ett annat sätt. Det är svårt. Det är svårt att förändra  sig men inte alls omöjligt. Ställa sig andra frågor:
"Behöver jag det här"?
"Behöver jag honom"?
När svaret blir "Nej" är man på väg.
Jag ska läsa en bok, "Hon som går". Det sägs att jag kommer att känna igen mig. Vi får se. Den ligger i bokhyllan, jag tar lite i taget. Vardagen börjar sätta sig så smått, inga oväntade kuvert i brevlådan, i huset är det lugnt och tyst. Väldigt tyst.
På kvällarna känns det tomt. Ensamt kanske. Ledsamt då och då ska villigt erkännas men om jag ser till hela bilden, så tog missbruket största platsen och de delarna saknar jag inte. Kärleken, passionen och tryggheten var en liten del. Det är det jag saknar men det vill jag ju ha av någon som är sann mot mig. Som delar allt ända in. Inte bara yta.
När man är själv mycket finns det tid att fundera. Tankarna börjar gå åt "hur kan det bli" och "hur når jag dit", istället för skräcken att livet rasat samman. Det är ju ett friskhetstecken. Mitt i höstmörkret kan jag känna ljus och glädje igen. Det bådar gott.