"Ibland vill jag tillbaka. Till det som är gammalt och vant. Det kände jag i alla fall igen. Det här. Den här tillvaron gör ont ibland, jag känner inte igen mig, känner mig ensam och vet inte hur jag ska ta nästa steg".
Att ångra sig. Att ångra sig och vackla i beslutet att bryta. Tror att det är vanligt. Vill tro att det är så. Jag vill så väldigt gärna känna mig normal. Jag längtar ibland. Konstigt. Knäppt. Att längta efter någon som gjort en illa. Hjärtat och hjärnan samarbetar inte alltid. Förnuftsmässigt vet jag att det är omöjligt men hjärtat. Hjärtat har sin egen rytm och tar över ibland. Försöker sansa mig. Gråter då. Gråter mest av hopplöshet, att det tar så lång tid att komma över. Vill till nästa steg. Acceptans. Längtar efter att höra rösten, den där jag blev så glad över, varm, längtade efter. Men den rösten sa inte saker som var sanna. Inte alltid. Hur ska jag kunna veta vad som var vad? Ibland är känslorna bara en villervalla. Tror att det är vanligt. Vill tro att det är vanligt. För varje dag som går kommer jag längre och längre bort, går min egen väg. Bygger eget, nytt, väljer själv. Ja. Men ibland längtar jag efter något som inte längre finns. Det är bara så det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar