"Tiden går. För varje steg jag tar kommer jag längre bort. Längre bort från det som gör ont och närmare mig själv".
Tiden går fort. Igår avslutades anhörigkursen. Sex onsdagar har förflutit och vi gjorde en sammanfattning av allt vi pratat om, läst om, diskuterat och reflekterat över. Det som slog mig mest var att igår skrattade vi högt. För var gång har skrattet kommit närmare, gemenskapen runt bordet har värmt i höstmörkret och igår kunde vi skratta högt tillsammans. Det gjorde mig varm i hjärtat. Jag har nu en hel del nytt i bagaget att jobba vidare med i min strävan att bli hel igen.
Kontakten är bruten igen och det gör mig gott. Jag hade ett litet återfall, när saknad och längtan blev mig övermäktig men jag besinnade mig. Det tog bara ett litet, litet slag, närmare bestämt två dagar och så var allt som förut. Undran, oro, inget svar, mer undran, mer oro. Jag satte stopp och undrade ett litet slag varför jag utsatte mig för det. Varför jag blottade mig så och sänkte garden?
Ett återfall i medberoende och längtan efter kärlek och värme. Ytterst mänskligt. Ytterst vanligt. Ytterst obehagligt. Jag vill inte dit igen. Jag jobbar mig stark. Tar hjälp och stöd från mina vänner, gamla och nya. Jag har satt upp ett mål. En avstämning om ytterligare sex veckor. En dejt med mig själv.
Det jag lärt mig på kursen måste få tid att sjunka in. Bli verkligt. Gränserna är utstakade och ska hållas. Jag gör min läxa. Ägnar mig åt det jag tyckt varit roligt. Ännu känns det inte ända in men jag gör. Tänker att rätt som det är så spricker skalet och jag känner igen, ända in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar