"Ja. Jag hör vad alla säger. Det går över. Så klart det gör. Så klart att det läker. Såret. Det här djupa, djupa såret. Det är bara så svårt att förstå. Så svårt att förstå att mitt hjärta fortfarande längtar. Det sårar mig".
Det har gått över en månad. Den svåraste månaden av dem alla? Födelsedagar. Jul. Mitt löfte om att inte ha kontakt. Ja. Det bröt jag. Jag måste göra det här på mitt sätt. Måste gå igenom varje timme, varje dag, varje vecka, varje månad, varje högtid på mitt sätt. Hela jag saknar. Jag får frammana minnesbilder om det olustiga för att övervinna mig själv. Jag kämpar på. Jag ska inte tillbaka. Det är uteslutet.
