"Det är viktigt att kunna sätta gränser för sin egen person och tar ansvar för sig själv som anhörig. Att jag ska må bra, både fysiskt och psykiskt är viktigt. Den som är beroende får ta ansvar för sitt. Tydliga ramar. Tydliga gränser. Det är mitt eget ansvar".

Just nu är det viktigast för mig att komma i form. Både psykiskt och fysiskt. Jag vill inte fastna i den här oron, ångesten och den enorma ilska jag känner. Allt detta blandat med min sorg blir en rörig soppa. Jag har dragit en mycket tydlig gräns och helt brutit kontakten. Rätt eller fel? Just nu känns det helt rätt men det är inte helt enkelt. Jag har känslor kvar, någonstans inom mig älskar jag fortfarande fast jag vet att det är omöjligt. Jag älskar en dröm. Drömmen om att det ska vara bra. Helst inte ha hänt. Men det har ju hänt och det går inte att backa.
Flera gånger under årens lopp har vi pratat om svårigheterna. Inte spelet. Det kände jag inte till alls, men det andra. Varje gång tyckte jag att det blev lite bättre och då tändes hoppet så klart. Tills nästa gång. Utbrott. Löften om bot och bättring. Så blev det lite bättre igen och hoppet tändes. Men någonstans mellan de här topparna och dalarna rann energin sakta men säkert ur mig. Så klart det är jobbigt att se någon närstående må så fruktansvärt dåligt, men innan vi kom dit. Innan vi kom till de svåra konsekvenserna, rann ändå energi ur mig, sakta, som pyspunka.
Det är ju ändå så att sanningen kommer fram till slut. Det är bara så. Till slut blir problem övermäktiga och det är vanligt med kaotiska livssituationer. Eftersom jag/vi är som klippt och skurna ur "skolboken" blev det så även här. Kaos. Det är tydligen också vanligt då att löften ges på nytt om att sluta och eftersom det är kris och katastrof tror man ju det. Även då. Men alla kort är inte alltid på bordet trots detta.
Så klart är det förenat med skuld och skam att erkänna att man har ljugit, försnillat och gått bakom ryggen. Att man har allvarliga problem. Det är också vanligt, tror jag, att man någonstans ändå tror/vill att det ska gå att dricka lite/spela lite. Att det ska gå att ha det hela under kontroll ändå. Att vara "vanlig".
Så här långt förstår man ju att det är en rundgång. Löften, det blir lite bättre, nya avslöjanden, nya löften, det blir lite bättre o s v. Men så klart får tilliten sig en törn. Relationen tar skada och jag, jag nådde en gräns där jag inte var beredd att satsa mer av mig. Där är jag nu. Jag koncentrerar mig på mig själv. Det är svårt när man är van att låta andras behov gå före sina egna men det går. Ett steg i taget. Varje dag gör jag något bara för mig själv, helt för min egen skull. Det kan vara att tända ett ljus och sitta i mörkret en stund, läsa en stund, gå på massage, skriva bra-saker om mig själv, ge mig själv beröm för att jag klarat ännu en dag.......
På kursen får vi hemläxa, den här gången ska vi kartlägga situationer där jag behöver sätta gränser där jag tror att det är möjligt. Hur, vad är mitt ansvar, vad är min anhöriges ansvar.
Det är arbetsamt. Men nödvändigt. Det går att bli hel igen. Det är jag övertygad om.