"Alla lögner. Alla lögner som uppdagas gör mig trött. Till slut vill jag inte veta mer. Det räcker nu".
När det gått ett tag kommer sanningen och vardagen ikapp en. Så är det. Alltid. Precis när jag tycker att jag fått stuns på tillvaron kommer det något och rör till det igen. Rör upp. Rör upp känslor och förnuftet åker hiss ner till källaren och något primitivt styr mig. Jag måste lära mig att behärska mig. Ta det för vad det är. Det som hänt har hänt och går inte att göra något åt. Jag kan bara förändra och se till att det inte händer igen från och med nu.
Jag får kritik för att jag inte frågar hur det går, hur det mås och hur det står till med allt. För den som jag valt att inte leva med längre.
Uppriktigt. Jag struntar i det. Här är fullt sjå med att få vardagen att gå runt, att få till allt och känna att jag inte bara existerar utan även lever. Jag tänker inte ödsla tid på att undra hur det går. Jag har gjort det färdigt. Jag är ledsen men så är det. Jag har helt enkelt undrat färdigt. Min känslobank lånar inte ut några mer undringar, funderingar eller tycka-synd-om-handlingar längre. Det kontoret är stängt. Skylten är nere. Kan låta hårt. Ja. Det är en hård värld. Men det går att leva i den. Jag vet det. Jag gör det. Utan skyddsnät, utan att gömma mig, utan att låtsas något som inte längre är. Jag försöker vara sann. Och då måste jag släppa taget och sluta bry mig om något som inte leder någonstans. Det är bara så man överlever detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar