"Trygghet och tillit är grundläggande behov för människan under uppväxten och i alla relationer, vi behöver kunna lita på de människor som är våra närstående. Hos anhöriga till beroende har tilliten ofta gått förlorad. Att upptäcka de konsekvenser som ett beroende för med sig skapar starka känslor av misstroende och misstänksamhet".
Vi sitter i en ring. Alltid dessa ringar. För att skapa en tillhörighet.
Vi är. Vi finns. Vi sitter alla i samma jävla båt.
Vem ska ro då?
Vem tar ut kursen?
Vem ser till att vi kommer i säker hamn?
"Skepparen" tar till orda. Tycker att vi ska tacka oss själva att vi tagit oss till just den här speciella träffen.
Vi tittar lite förläget på varandra. Kvinnor. Vi är kvinnor. Just vi är här för att våra män, ungar, släktingar eller vänner, tappat taget om tillvaron och förlorat sig i droger, spel eller vad som.
Förlorat sig.
De måste föra sin egen kamp.
Vi alla har försökt göra det åt dem.
Det har inte gått så bra.
Rent ut sagt har det gått åt helvete.
För några.
Själv har jag stelnat till is inombords. Det är kallt och tyst i mitt hjärta.
Förlamande.
Insikten att jag förlorat dig är förlamande.
Jag måste rädda mig själv.
Jag tänker sitta i den här båten.
Följa utstakad kurs.
Jag ser fyrljuset, det blinkar, det går att följa.
Jag måste tro att det ljuset leder mig till säker mark igen.
Jag måste tro att det finns ljus och skratt bortom det svarta och hatfulla.
Jag måste tro att mitt hjärta kan tina upp.
Jag måste släppa taget om dig.
Släppa dig fri.
Först då kan jag bli fri.
Textkälla: "Anhörigprogram". Arbetsmarknads- och familjeförvaltningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar